Varför Rumänien?

För mig började allt när jag  arbetade, i Rumänien,  för en svensk bistånds organisation 1990.

Då visste jag inget om Rumänien och fick uppleva ett land som på så många sätt var annorlunda vårt men ändå så likt.

Det var som att bli förflyttad till ett svenskt 50-tal.

Där fanns inte så många bilar, inga västerländska turister, inga McDonald’s, inga Coca Cola skyltar.

Däremot fanns det en ofattbar mängd barn, och vuxna, på olika institutioner som levde under obeskrivbara förhållanden. 

På en av alla dessa institutioner träffade jag min blivande dotter. En underbar flicka på 7 år och då gravt handikappad.

Runt henne och hennes liv finns också en historia att berätta, kanske jag gör det en dag.

 

När man bor i ett annat land får man många vänner, vissa försvinner med åren men de man har kvar får man en speciell relation till.

En av dessa vänner är en nunna på ett ortodoxt kloster och till henne har vi åkt varje gång för att njuta av stillheten och den vackra utsikten.

Har man varit en längre tid i ett annat land blir landet en del av en. 

En plats man saknar när man inte är där, men när jag är där kan jag inte riktigt peka på vad det är  jag saknat.

Det finns mycket som binder mig till landet och säkert därför påverkar mitt val.

Men resten av familjen, de som inte har samma bakgrund som jag, väljer Rumänien utefter att det finns underbart hav,

trevliga människor, billigt, mycket att se och för att de trivs så gott där.

 

 

 

       

​